Richard Wagner

Fadern dog ett halvår efter den yngste sonens födelse i tyfus och modern gifte snart om sig med Ludwig Geyer, en skådespelare och vän till familjen som möjligen kan ha varit far till Richard, som för övrigt växte upp under namnet Richard Geyer. Som barn uppfattades Richard som lillgammal. Den unge Richard var intresserad av dramatik och bestämde sig som 16-åring att bli operakompositör, trots att han knappt kunde spela piano. I tjugoårsåldern arbetade Richard som oavlönad kormästare i Würsburg där han i iver skrev sin första opera "Féerna". Sin karriär som musikdirektör inledde han i Magdeburg 1834 där han gifte sig med skådespelerskan Minna Planer. En från start olycklig förbindelse som det skulle visa sig.

De tidiga operorna "Féerna" och "Kärleksförbudet" influerades av Carl Maria von Weber och Heinrich Marschner respektive av fransk och italiensk opera. Under sin vistelse i Paris arbetade han med "Rienzi, den siste tribunen" och med "Den flygande holländaren" medan han försökte etablera sig i kretsen kring Giacomo Meyerbeer. Tack vare dennes rekommendation uppfördes Rienzi i Dresden 1842, vilket gav Wagner en musikdirektörsplats i staden och året därpå hade Den flygande holländaren premiär vilket ledde till att han blev kunglig hovkapellmästare. År 1845 hade hans tredje opera, "Tannhäuser och sångarstriden på Wartburg" premiär där han för första gången använde han sig av den tyska myt- och sagoskatten för ämnet för en opera. 1848 blev hans fjärde opera "Lohengrin" färdig, men operaledningen ville inte sätta upp denna, delvis på grund av Wagners alltmer radikala åsikter och hans stöd för februarirevolutionen i Frankrike.

När revolutionsvågen i maj 1849 nådde Dresden deltog Wagner som en av de tongivande personerna tillsammans med August Röckel och Michail Bakunin. Wagners roll i Dresdenrevolten tonades senare ner av honom själv i hans självbiografi. När revolten krossades av preussiska trupper under befäl av den blivande kejsar Vilhelm I, lyckades Wagner genom en del tur och hjälp från vännen Franz Liszt att fly till Schweiz. Under de närmaste åren skissade Wagner mycket på mastodontverket "Nibelungens ring" och skrev även en hel del politiska texter, som "Konsten och revolutionen" och "Judendomen i musiken". I mitten av 1850-talet inspirerades Wagner mycket av Schopenhauers filosofi, vilket sedermera resulterade i musikdramerna "Tristan och Isolde" och i viss mån även Nibelungens ring och "Parsifal".

1857 fick han en asyl hos makarna Otto och Mathilde Wesendonck i deras Villa Wesendonck i Enge utanför Zürich. Denna vistelse avbröts för gott året därpå, då Wagners kärleksaffär med Mathilde blivit uppenbar för alla. 1859–1861 bodde han i Paris, där han 1861 gjorde ett brakfiasko med en delvis nykomponerad version av Tannhäuser. Under dessa år fick han även tillstånd att återvända till Tyskland, utom Sachsen. Fiaskot i Paris gjorde att Wagners verk allt oftare spelades i Tyskland, men Wagners senaste verk "Tristan och Isolde" var för svårt att sätta upp. Wagner reste åren 1861–1864 genom Tyskland och bodde på än det ena, än det andra stället. När han publicerade texten till "Nibelungens ring" efterlyste han i ett förord en furste som skulle kunna vara mecenat för detta verk. När Wagner 1864 befann sig i Stuttgart fick han besök av den bayerske kabinettssekreteraren Pfistermeister, som förklarade att den nytillträdde bayerske konungen Ludwig II önskade kalla till sig Wagner till sitt hov. Hans önskan om en furste blev därmed uppfylld.

Under åren 1864–1865 levde Wagner i München och umgicks dagligen med den bayerske monarken. Så pass mycket att folk började kalla Wagner för Lolus, en anspelning på dansösen Lola Montez, som Ludwig II:s farfar hade haft en affär med, vilket var en av anledningar till att han hade avsatts 1848. Som före detta revolutionär sågs inte Wagner med blida ögon av det politiska etablissemanget. Trots detta kunde "Tristan och Isolde" uruppföras i München 1865 innan Wagner tvingades lämna staden. I början av 1866 slog han sig ner i en villa i Tribschen precis utanför Luzern i Schweiz. Under hela den här tiden skrev han och Ludwig II brev till varandra nästan dagligen.

1868 hade slutligen "Mästersångarna i Nürnberg" premiär i München. Vid sidan om Rienzis premiär 1842 var detta Wagners främsta publika triumf. Han mottog applåderna från den kungliga logen i operahuset i München, där han satt med Ludwig II och dennes farfar, Ludwig I. Efter att ha blivit klar med Mästersångarna började Wagner att åter komponera Nibelungens Ring, som varit liggande sedan mitten av 1850-talet. 1869 fick "Rhenguldet" premiär i München och "Valkyrian" året därpå. I slutet av 1860-talet kom Wagner i kontakt med den unge tyske filosofen Friedrich Nietzsche och en nära vänskap utvecklades mellan dem. Flera av Nietzsches tidiga verk var dedicerade till Wagner. Gradvis kom dock vänskapen att fördunklas och från 1876 träffas de inte mer. De blev istället varandras fiender. Wagner bevistade vid ett tillfälle en föreställning av "Lohengrin" där Elsa sjöngs av den gästande svenska sopranen Signe Hebbe. Han berömde henne genom att påtala att hon framställt rollen så som han hade tänkt sig.

1872 lämnade Wagner Schweiz för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget festspelshus – specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Där hålls de årliga Bayreuthfestspelen. Han ville själv inte att dessa skulle kallas operor utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då "Ringen" uruppfördes med kung Ludwig II av Bayern, kejsar Vilhelm och den brasilianske kejsaren Pedro II bland de prominenta gästerna. Under festspelen utvecklades en kort kärleksromans med den 30 år yngre Judith Gaultier. Efter mastodontarbetet med "Ringen" skrev Wagner endast ett musikdrama till, den romantiska utopin "Parsifal" som fick premiär 1882. Under en vistelse i Venedig där familjen hyrde Palazzo Vedramin vid Canal Grande i februari 1883, drabbades Wagner av en hjärtattack och avled. Hans stoft fördes till Bayreuth och han begravdes i trädgården vid hans hus Wahnfried. Enligt hans önskemål står det ingen inskrift på graven. Alla vet ändå vem som ligger där.